M y s t e r i e t

Detta är mystikens stad. Inte för att det kryllar av vampyrer och spöken utan för att man jämt lyckas stöta på samma människor, på samma ställe utan att ens be om det. Man kan också säga att staden är liten, men eftersom det finns vissa människor som aldrig gör får staden att kännas jättestor. I veckan har jag lyckats träffa de två killar (utöver mitt ex) som sett mig naken. Jag kan kalla dom för acneskägget och rökelsemannen. Båda såg jag på järntorget, men vid olika tidpunkter förståss. Acneskägget bara stirrade på mig, sådär allvarsamt på ett förvånat sett när jag satt på spårvagnen och han stod där på järnis. Han är liksom sån. Alvarsam och förvånad, antar jag. Till skillnad från honom kunde i alla fall rökelsemannen bjuda på ett leende och en vink när jag såg honom. Då stod vi på varsin sida av spårvagnarna och det var ju tur på ett sätt. Då slapp vi prata med varandra.

En annan person jag stött på i helgen är en gammal kurskamrat ifrån socialantropologin som i torsdags var på svanen samtidigt som jag och dagen efter träffade jag henne igen, på Järntorget. På ett sätt tror jag att Järntorget är ett magiskt torg som fungerar som en magnet. För det drar ihop människor som man känner. En logisk förklaring kan ju vara så att jag bara umgås med folk som håller sig till den delen av staden, men eftersom att jag alldrig förstår mig på logik ser jag det hellre som ett mysterium. Det är roligare så.