M y s t e r i e t

Jag minns hösten då jag hade mycket migrän. Ingenting fungerade, inte ens akutmedecinerna. Så jag fick en tid hos en alldeles för dyr läkare som jag hoppades skulle hjälpa mig. Så han skrev ut ett läkemedel som skulle förebygga migränanfallen. Han sa att dessa piller var för bra för att vara sant och att alla som knaprat det var helnöjda! Jag gick på detta. Såklart. När jag kom hem läste jag på bipacksedeln som följt med asken med tabletter. Däribland alla bieffekter som man kunde få stod bland annat yrsel, trötthet, depression och viktminskning. Han var lika skeptisk till detta som han var mot allt annat men jag försvarade det ändå genom att förklara att jag hellre blir deprimerad ett tag än att ha ont i huvudet.

Så jag började behandlingen. Jag märkte snabbt hur trött jag blev och på ett läskigt sätt blev jag fort nedstämd, men höll det för mig själv. Tröttheten höll i sig och yrseln varade i några dagar. När jag ställde mig från cykeln när jag kommit till skolan var jag nästan alltid svimfärdig. Så pass att jag fick vingla mig fram. När jag kommit hem var det samma sak, och då gick jag alltid och la mig. Till skillnad från innan lyckades jag alltid somna mitt på dagen. Det händer väldigt sällan.

Efter ett par veckor började han gnälla på varför jag aldrig tog disken nu för tiden. Han förstod uppenbarligen inte hur trött och ledsen jag var hela tiden. Ibland började jag nästan gråta i skolan. Helt utan anledning och eftersom jag aldrig sa något om det för honom kunde han ju inte veta. Men något som skrämmer mig är att han inte märke förändringen, eller om det bara var så att han inte brydde sig.

Från att ha bakat bröd och vara allmänt hemmafruga till att inte ha någon energi till att ens laga mat, handla, diska och så vidare fick Han ta det mesta ansvaret. Jag försökte göra det lika men när jag försökte få honom att förstå att jag verkligen inte orkade ibland var det som att han trodde allt var en slags ursäkt för att jag skulle slippa undan och sån hade han alltid varit. En kväll innan medicinerna låg jag i sängen med migrän då han kom hem ifrån något möte eller rep. Jag sa till honom att jag inte hade orkat ta disken och han svarade att det inte gjorde något och att jag kunde ta den imorn istället. Sen satte han sig vid datorn och spelade warcraft III och klickade med den jävla musen som gav mig mer migrän. Men värst av allt var när han spelade gitarr. För då kunde han ta jättelång tid på sig att svara när jag ställde en fråga.

En dag kom han och sa att de läste om genus i skolan. Om kvinnor som alltid får ta allt ansvar i hushållet och så vidare. Sen sa han att han inte kände igen sig i det som han läste om, eftersom han antydde på att det var han som tog allt ansvar. Det gjorde mig ledsen. Så en gång förklarade jag hur ledsen jag var. Han hade inte märkt det, såklart. Sen undrade han hur länge jag hade varit det och vem jag hade pratat med det om. Ingen, jag har hållit inne med det mesta, sa jag. Vad bra, svarade han. Då insåg jag att han inte brydde sig alls.

På många sätt känns det som att han försökte bevisa för mig att jag bara var lat och att jag alltid orkade, oavsett om jag kräkts flera gånger under ett anfall eller om jag var så herrans trött. Men vad kunde han egentligen veta om det, han som faktiskt aldrig har haft ont någonstans? Man kan knappast sätta sig in i det om man inte upplevt det själv men man kan alltid visa sympati. Jag tror han hade sympati i början men jag antar att han inte stod ut när jag hade ont så ofta.

Vi gjorde slut efter att jag ätit medicinerna i en månad. Jag flyttade hem till mamma och pappa och de märkte att jag magrat. Det var då som jag kom att tänka på att jag inte haft någon matlust på länge. Enligt vågen hade jag  tappat 7 kg under denna månad. Samma månad som jag började med dessa mediciner, samma månad som jag nästan fick ångestattack över en utspilld shot på kellys och samma månad som det tre år långa förhållandet med honom tog slut och då vi helt slutade prata med varandra.

Även om det är en av de värre perioderna i mitt liv ledde den till något gott, och lidandet var värt all lycka jag fått uppleva i efterhand. När jag förlorade en vän vann jag helt plötsligt flera nya. Vänner som jag alltid haft men som jag kommit så mycket närmare och som gör mig lycklig varje dag. Jag har börjat undra om en karl kan få mig att känna samma lycka som mina kompisar. Det får mig att tänka på denna fina låten, som jag tycker ni ska lyssna på.