M y s t e r i e t

• Jag har upptäckt att kvinnor är snyggare i mustasch än män.
• Det är fotbollssommar i år!!! AHHH!!!
• Jag tror att en person är kär (eller förhoppningsvis bara väldigt intresserad) i mig och jag vet inte vad jag har gjort för jag tror inte jag har gett honom dessa signalerna.
• Jag la till Christofer O'Regan som vän på facebook. Ni vet handär historiekillen på Go' kväll. Vet inte varför men han lyckas vara charmig på samma gång som han väcker obehag, nästan som vampyrer eller vodka. Han fascinerar mig hur som helst.
• Jag har bakat kladdkaka som för en gångs skull inte blev för törr.
• Jag har blivit tjock av kladdkakan så imorn tänkte jag ta en springtur och låta fettet brinna som Paolo Roberto säger.

Jag fick ett starkt behov av att ta buss 764 hem ikväll. Jag vet inte varför. Även om jag skulle få vänta en kvart på den så skulle jag ta den. Till och med när både spårvagn 4, linje 760 och 19 gick inom tio minuter så kände jag bara för att ta buss 764. Vad är det med denna linje tänkte jag då? Det har alltid varit min favorit av alla bussturer. Kanske för att den stannar vid storgatan som är mycket närmre än mölndals centrum, kanske för att jag känner att vägen är trygg eller kanske för att jag kan stöta på någon jag känner på bussen eller någon jag inte sett på länge. Det gjorde jag ikväll. Men honom kände jag inte, utan snarare kände igen. Han kollade på mig. Sen gick han också på buss 764 och satte sig på sätena brevid.

”Vilken buss är det här?” Frågade han mig efter ett tag. Gosh, varför vet han inte vilken buss han kliver på!?, tänkte jag då. Men jag svarade honom ändå snällt att det var buss 764 som han satt på, och att den svängde ner längs prinsgatan när han frågade om den fortsatte upp mot masthugget. Men vafan, eller, han kanske är turist!? Men det var han uppenbarligen inte. Vi fortsatte prata och han frågade mig om jag pluggade vilket jag inte gör. Då slog det mig att jag sett honom på tåget ibland. På tåget ifrån Mellerud, och att han alltid hoppade på vid Trollhättan, så var det ja. Och det stämde, för han sa att han jobbade på saab i trollhättan men bodde i Majorna. Fick aldrig hans namn och nu funderar på hur jag ska stalka upp den här människan? Han var ju snygg. Annars hade jag aldrig vetat vart jag sett honom. Han såg ut att vara en man med erfarenheter. Muskulös och snygg. Fräsch också, sen sa han att han pluggade på HDK (också) vilket gjorde mig lite rädd. Men vafan.

Han gick av vid prinsgatan och sa åt mig att ha det bra. Om jag känner den här staden rätt kommer jag antagligen att stöta på människan någon mer gång när tiden är inne.

Jag funderar på om min starka känsla för buss 764 hade något med honom att göra. Känns nästan så, men jag vet inte. Kan ju vara kvällens tre öl som förstärker känslan. Hur som helst är det en bra känsla och det känns bra att en snygg kille för en gångs skull tagit kontakt med mig och att det var på min favoritbuss för den delen.

Buss och godnatt

Jag minns hösten då jag hade mycket migrän. Ingenting fungerade, inte ens akutmedecinerna. Så jag fick en tid hos en alldeles för dyr läkare som jag hoppades skulle hjälpa mig. Så han skrev ut ett läkemedel som skulle förebygga migränanfallen. Han sa att dessa piller var för bra för att vara sant och att alla som knaprat det var helnöjda! Jag gick på detta. Såklart. När jag kom hem läste jag på bipacksedeln som följt med asken med tabletter. Däribland alla bieffekter som man kunde få stod bland annat yrsel, trötthet, depression och viktminskning. Han var lika skeptisk till detta som han var mot allt annat men jag försvarade det ändå genom att förklara att jag hellre blir deprimerad ett tag än att ha ont i huvudet.

Så jag började behandlingen. Jag märkte snabbt hur trött jag blev och på ett läskigt sätt blev jag fort nedstämd, men höll det för mig själv. Tröttheten höll i sig och yrseln varade i några dagar. När jag ställde mig från cykeln när jag kommit till skolan var jag nästan alltid svimfärdig. Så pass att jag fick vingla mig fram. När jag kommit hem var det samma sak, och då gick jag alltid och la mig. Till skillnad från innan lyckades jag alltid somna mitt på dagen. Det händer väldigt sällan.

Efter ett par veckor började han gnälla på varför jag aldrig tog disken nu för tiden. Han förstod uppenbarligen inte hur trött och ledsen jag var hela tiden. Ibland började jag nästan gråta i skolan. Helt utan anledning och eftersom jag aldrig sa något om det för honom kunde han ju inte veta. Men något som skrämmer mig är att han inte märke förändringen, eller om det bara var så att han inte brydde sig.

Från att ha bakat bröd och vara allmänt hemmafruga till att inte ha någon energi till att ens laga mat, handla, diska och så vidare fick Han ta det mesta ansvaret. Jag försökte göra det lika men när jag försökte få honom att förstå att jag verkligen inte orkade ibland var det som att han trodde allt var en slags ursäkt för att jag skulle slippa undan och sån hade han alltid varit. En kväll innan medicinerna låg jag i sängen med migrän då han kom hem ifrån något möte eller rep. Jag sa till honom att jag inte hade orkat ta disken och han svarade att det inte gjorde något och att jag kunde ta den imorn istället. Sen satte han sig vid datorn och spelade warcraft III och klickade med den jävla musen som gav mig mer migrän. Men värst av allt var när han spelade gitarr. För då kunde han ta jättelång tid på sig att svara när jag ställde en fråga.

En dag kom han och sa att de läste om genus i skolan. Om kvinnor som alltid får ta allt ansvar i hushållet och så vidare. Sen sa han att han inte kände igen sig i det som han läste om, eftersom han antydde på att det var han som tog allt ansvar. Det gjorde mig ledsen. Så en gång förklarade jag hur ledsen jag var. Han hade inte märkt det, såklart. Sen undrade han hur länge jag hade varit det och vem jag hade pratat med det om. Ingen, jag har hållit inne med det mesta, sa jag. Vad bra, svarade han. Då insåg jag att han inte brydde sig alls.

På många sätt känns det som att han försökte bevisa för mig att jag bara var lat och att jag alltid orkade, oavsett om jag kräkts flera gånger under ett anfall eller om jag var så herrans trött. Men vad kunde han egentligen veta om det, han som faktiskt aldrig har haft ont någonstans? Man kan knappast sätta sig in i det om man inte upplevt det själv men man kan alltid visa sympati. Jag tror han hade sympati i början men jag antar att han inte stod ut när jag hade ont så ofta.

Vi gjorde slut efter att jag ätit medicinerna i en månad. Jag flyttade hem till mamma och pappa och de märkte att jag magrat. Det var då som jag kom att tänka på att jag inte haft någon matlust på länge. Enligt vågen hade jag  tappat 7 kg under denna månad. Samma månad som jag började med dessa mediciner, samma månad som jag nästan fick ångestattack över en utspilld shot på kellys och samma månad som det tre år långa förhållandet med honom tog slut och då vi helt slutade prata med varandra.

Även om det är en av de värre perioderna i mitt liv ledde den till något gott, och lidandet var värt all lycka jag fått uppleva i efterhand. När jag förlorade en vän vann jag helt plötsligt flera nya. Vänner som jag alltid haft men som jag kommit så mycket närmare och som gör mig lycklig varje dag. Jag har börjat undra om en karl kan få mig att känna samma lycka som mina kompisar. Det får mig att tänka på denna fina låten, som jag tycker ni ska lyssna på.

Folkölsvädret värmer

Folkölsvinden susar

Folkölsfåglar kvittrar

Folkölsparken dansar

Av folkölsfyllefolk

Den enda låt som kan träffa rätt är

Kenta Gustafsson – Just idag är jag stark